Blod

Vad blod består av

Cirka fem liter, knappt åtta procent av kroppsvikten. Om man låter ett prov stå i centrifugen delas det upp i två delar: cellerna längst ner, plasman längst upp. Den andel som cellerna upptar är den Hematokrit, och den består praktiskt taget enbart av Erytrocyter. Allt annat är ett tunt skikt däremellan.

• Erytrocyter: säckar fulla av kärnfrö Hemoglobin, livslängd 120 dagar, ansvarar för syretransporten. De utgör massan och bestämmer flödesegenskaperna.
• Leukocyter: försvaret, se medfött och adaptivt immunförsvar. Sett till antalet är det en marginalfaktor, men inte funktionellt sett.
• Trombocyter: Cellfragment som bildar den första sårförslutningen, se Blodkoagulation.
• Plasma: Vatten med albumin, koagulationsfaktorer, elektrolyter och näringsämnen. Dess volym varierar beroende på vätskenivån och påverkar därmed varje uppmätt cellandel, utan att en enda cell har förändrats.

Hur syretransporten fungerar

Hemoglobin

En erytrocyt innehåller cirka 270 miljoner hemoglobinmolekyler, och varje molekyl binder fyra syremolekyler till ett järnatom. Bindningen är avsiktligt ofullständig: den blir svagare när det blir surt, varmare eller när det finns mycket koldioxid. Det är precis vad som sker i den arbetande muskeln, och därför avger blodet mer syre där än på andra ställen. Sambandet med Syra-basbalansen och med Laktat är alltså ingen bieffekt, utan själva regleringsmekanismen.

Varför mer icke-linjärt är bättre

Fler erytrocyter innebär större transportkapacitet, men också tjockare blod. Viskositeten ökar oproportionerligt mycket med cellhalten, och från en viss punkt kräver det extra motståndet mer hjärtarbete än vad det extra syret ger. Var denna punkt ligger beror på den enskilde individen. Påståendet ”högre hematokritvärde innebär bättre uthållighet” gäller därför endast över en begränsad sträcka, se Hjärt- och kärlsystemet.

Reglerna

Syresensor i Njure styr utsöndringen av erytropoetin, som i benmärgen Blodbildning driver. Denna reglerkrets är målet för Höjdträning, av injicerat EPO och, på ett indirekt sätt, av androgener.

Vad studierna visar

Hur mycket betyder egentligen mer hemoglobin?

48 tränade vuxna, varav hälften var kvinnor, fick i en dubbelblind studie under fyra veckor antingen epoetin beta i små doser eller saltlösning. Den totala hemoglobinmängden ökade med 6,7 procent, prestationen i tidskörningen med 4,1 procent och den maximala syreupptagningsförmågan med 4,2 procent. I placebogruppen skedde inga förändringar.

Siffrorna är entydiga, men måste ändå tolkas mer nyanserat än vad de ger intryck av. För de tre prestationsvärdena är variansen större än själva effekten : enskilda deltagare blev inte snabbare. Det enda som är säkert är ökningen av hemoglobinnivån, och det är just det som mättes, inte det som spelar någon roll. När det gäller styrketräning finns det dessutom inga belägg alls för detta. Syretransporten begränsar inte ett tungt set knäböj, det gör den först vid Uthållighetsprestationer i minuter.

Hur ofta stiger hematokritvärdet vid testosteronbehandling?

En systematisk översikt av 45 studier om läkemedelsinducerad erytrocytos visade att förekomsten vid testosteronbehandling uppgick till så mycket som 66,7 procent, både hos män och hos transmän. Tromboemboliska händelser inträffade hos upp till 2,7 procent av de behandlade. I en klinisk vägledning anges erytrocytos som den vanligaste biverkningen av testosteronbehandling överhuvudtaget, och man rekommenderar att dosen sänks eller att behandlingen avbryts när hematokritvärdet överstiger 54 procent, tills värdet sjunker.

Detta gäller för läkarordinerad substitionsbehandling, se Testosteron. När det gäller doseringar inom idrotten och vid starkt androgena ämnen som Trenbolon Enligt användarrapporter ligger ökningen regelbundet över detta värde, men det finns inga kontrollerade uppgifter om detta.

När det börjar bli farligt

Här blir det mer komplicerat än vad den allmänt vedertagna tumregeln antyder. En översiktsstudie om huruvida hematokritvärdet i sig avgör risken för trombos kommer fram till en annan slutsats: vid de flesta former av erytrocytos förekommer just ingen ökad förekomst av trombos, och i vissa sammanhang ökar risken till och med vid åderlåtning. Författarna förklarar detta med att det är cellernas egenskaper och inte volymandelen som är avgörande.

Två fynd som inte motsäger varandra, men som gärna ställs mot varandra. Man har observerat att både erytrocytos och tromboembolier förekommer oftare vid testosteronbehandling. Det följer inte därav att hematokritvärdet är den utlösande faktorn, och översikten över erytrocytos talar emot detta. I praktiken innebär det att 54-procentsgränsen är en användbar tröskel för åtgärder, men ingen riskgräns, och ett värde strax under den innebär inte att det är ofarligt. Uppfattningen att blodet blir ”för tjockt” och därför täpper till blodkärlen är den mest illustrativa och samtidigt den sämst underbyggda förklaringen.

Vad som belastar blodet

Erytrocytos vid androgenbehandling

Vad händer: Androgener ökar erytropoesen på flera sätt samtidigt. En av mekanismerna anses vara en minskad hepcidinproduktion, vilket frigör mer järn för blodbildningen. Mekanismen har beskrivits, och effekten har mätts: hemoglobin och hematokrit ökar, enligt den systematiska översikten hos upp till två tredjedelar av de behandlade patienterna.

Vad det beror på: beroende på dos, administreringsväg och substans. Översikten visade att de högsta förekomsterna förekom vid testosteronbehandling. Att kortverkande injektioner med höga toppkoncentrationer påverkar värdet mer än jämna koncentrationsförlopp är den gängse kliniska förklaringen, men den kan inte styrkas av de studier som granskats här. Vad följer av detta: Värdet varierar över veckor till månader, inte över dagar. En enskild mätning utan tidsförlopp säger inte mycket, och den är endast användbar om vätskenivån är normal.

Vad man kan göra: Först orsaken: sänk dosen, övergå till mer jämna nivåer. I den kliniska vägledningen fastställs tröskelvärdet för åtgärder till 54 procent. Åderlåtning eller blodgivning sänker värdet på ett tillförlitligt sätt, men är inte en åtgärd utan konsekvenser: de leder till järnförlust, och om de utförs upprepade gånger orsakar de järnbrist, vars effekter på cellernas flödesegenskaper uttryckligen diskuteras som en möjlig riskfaktor i översikten om erytrocytos. Blodtapp är därför en nödlösning och inte en långsiktig åtgärd.

Järnbrist

Vad händer: Utan järn blir det inget hemoglobin. Hos idrottare samverkar tre faktorer: ökat behov, ökad förlust och ett hämmat upptag, eftersom själva träningen tillfälligt får hepcidin att stiga. Prestandan påverkas redan innan den egentliga anemin uppstår.

Vad det beror på: Kön, intag och omfattning av belastningen. Som gränsvärde anger översikten ett ferritinvärde på 30 mikrogram per liter för idrottare över 15 år, och 50 före en vistelse på hög höjd. Vad följer av detta: Ferritin ingår i varje blodstatusundersökning, annars riskerar man att en järnbrist förbises eftersom blodvärdena då framstår som ”normala”. Man bör vara medveten om att ferritinnivån stiger vid inflammation och då döljer en eventuell brist.

Vad man kan göra: Intag via kosten, i övrigt Järn som kosttillskott. Två kontroller per år räcker. Att fortsätta med kosttillskott när ferritinnivån är normal ger ingen nytta och rekommenderas uttryckligen inte.

Dränering som falskt positivt resultat

Vad händer: Om plasmavolymen minskar ökar den uppmätta cellandelen, utan att en enda cell har tillkommit. Ett hematokritvärde på 55 procent efter en tävlingsrelaterad vätskeförlust är något annat än samma värde i balanserat tillstånd, även om laboratoriet anger båda på samma sätt. Omvänt sänker volymökningen till följd av uthållighetsträning värdet utan att celler går förlorade.

Vad det beror på: beroende på vätskenivån vid tidpunkten för mätningen och på hur länge före mätningen man har tränat. Vad följer av detta: Ett enstaka högt värde är inte skäl nog för en åderlåtning. Vad man kan göra: Mät alltid under jämförbara förhållanden: på morgonen, på fastande mage, utan hård träning dagen innan och utan löpning Dränering, se Vätskeintag och Högsäsongsveckan.

Övervakning

• Hematokrit och hemoglobin: som en utveckling under samma förhållanden. 54 procent är den gräns från vilken åtgärder vidtas.
• Ferritin: ingår i detta, även om hemoglobinnivån är normal. Tröskelvärde 30 mikrogram per liter.
• Erytrocyttindex: MCV och MCH visar om det beror på järnbrist eller något annat problem.
• Trombocyter och leukocyter: ingår i den fullständiga blodbilden, men uppvisar inga regelbundna variationer bland androgenerna.
• Beakta sammanhanget: Hematokritvärdet är ett av flera värden som tolkas tillsammans, se Laboratorieövervakning och kardiovaskulära risker med AAS.

Klassificering

För den som tränar styrketräning utan kosttillskott är blodbilden framför allt en fråga om järn, och där lönar det sig: en brist minskar prestationsförmågan redan innan den visar sig som anemi, och den är billig att åtgärda. Hematokritvärdet är inget problem i denna grupp.

Den som använder androgener riskerar att drabbas av erytrocytos, som är den vanligaste biverkningen överhuvudtaget, med en förekomst på upp till två tredjedelar. Den rätta åtgärden är dosen och inte nålen, eftersom upprepade åderlåtningar tar bort järn och därmed kan skjuta upp problemet i stället för att lösa det .

När det gäller uthålligheten är vinsten mätt och begränsad: knappt sju procent mer hemoglobinmassa resulterade i cirka fyra procent högre prestanda i tidsloppet, med en spridning som innefattar enskilda deltagare utan någon förbättring . De biokemiska grunderna och metoderna för att påvisa bloddoping har länge varit kända.

Den fråga som i praktiken väger tyngst förblir obesvarad: vilket värde vid en androgenbetingad förhöjd hematokritnivå som faktiskt medför risken. Enligt den föreliggande översikten är det inte volymandelen i sig. Så länge detta inte har klargjorts förblir 54-procentsgränsen en konvention med praktisk nytta och inte en biologisk gräns.

Denna artikel har skapats med hjälp av AI-system. Läs mer